Alltid värt att testa något nytt å om jag känner efter dessa 5 gånger att jag vill fortsätta så blir det nog så att hotta ett bra gym för en rimlig summa å sen fortsätta köra ett tag till. :) 

Ett stort tack till  tjejer Sandra och Tina för en grymt rolig å trevlig dag. Å nästa vecka kör vi igen. ;) å då blir det lite mer tempo. :) 

Ha de göttans! 

Detta är en känsligt inlägg så jag varnar därför innan ni läser. Det är en berättelse  om Arvids sista tid via min ögon. 

Mammas ögon såg det på ett närmre håll och kanske därför ser det på ett annat sätt. 

Jag insåg att jag glömt att tillägga att Arvid allas stora nallebjörn fick somna in den 26/4 -13 

Jag fick 3 till månader tillsammans med honom å även om det inte var tillräckligt så var det de bästa för honom. 

Han fick iaf uppfylla sin 7årsdag (6/1). 

Förra hösten fick vi reda på att han hade hjärtproblem. 

Men det gick att behandla. Å vi ville göra det så länge det inte skadade honom. Vilket de inte gjorde. 

Han mådde toppen. Han var pigg, glad och lycklig under den tiden. Han var på extra koll i januari/februari men allt såg bra ut Tills en dag i april i år. Han backade alltid upp å satte sig i knät de var hans sätt att mysa. Men jag märkte en dag att han satt konstigt i knät. Han lixom särade väldig mkt på benen. Jag kände då efter och tyckte jag kände en knöl. Efter bara någon dag fick mamma också möjligheten att känna. 

Detta var nog onsdagen om jag inte minns helt fel. Kanske till och med torsdagen. 

Mamma valde då att ta honom till sven som jobbar på djurdoktorn. Han har följt Arvid genom alla år. 

Han började undersökningen och både jag å mamma satt där å bara visste. Vi visste att Arvid inte skulle få ett bra besked. 

Det var som både mamma och jag trodde. Han hade testikelcanser. De var inget som kändes bra någonstans i buken och könet på honom. Å de han sa var att de var tur vi kom nu för Arvids skull. 

Mamma frågade direkt om han hade misstänkt något när dom var där för bara någon månad sen. 

Men han sa nej, han kände absolut ingenting då därför visste han att denna sort var elak, och kommer så småningom slå ut hans lungor och troligtvis har metastaserna redan spridit sig vidare i kroppen.

Sven frågade oss om vi var redo för det nu lr om vi ville ta det senare. 

Jag bröt ihop å sa nej inte idag. Vi ville att vi alla skulle få chansen att säga hej då ordentligt till honom. 

Vi fick en extra insatt tid på fredagen den 26/4  för vi ville att de skulle vara Sven som gav honom dosen. 

Hade vi inte tagit den fredagen så hade vi fått vänta i 2 nästan 3 veckor. Å så länge ville vi inte ifall de skulle sprida sig  å bli plågsamt för honom. 

Vi gjorde oss klara och redo på fredagsmorgonen och åkte till djurdoktorn. 

Tårarna rann hela vägen dit. Å där inne också. Vi var med Arvid in i det sista andetaget. Vi låg där på golvet tillsammans med honom och kände hur tung å kall han blev. 

Men han gav inte upp i sista tagen. Först fick han lugnande. Å så skulle han ligga ner. Men alla som känner Arvid och har någongång varit med hos vet så vet ni att Arvid inte gav sig. Vad skulle hända om han la sig ner å kopplade av. ;) 

Men tillsist så låg han där, jag hade honom liggandes emot mig, å mitt bland våra tårar så säger jag. Tänk om vi skulle göra en matta av Arvid, förstår du hur stor den skulle bli. Å vi sitter å skrattar samtidigt som tårarna rinner o h efter en stund så kommer Sven in och frågar om vi är redo. 

Kan man någonsin bli redo?

Vi visste att detta var det bästa för Arvid. Å det hade bara varit själviskt att ha honom kvar. Eftersom en op var utesluten pga hjärtat. Å cansern hade aldrig gått att stoppa helt i vilket fall. 

Så vi ville att Arvid skulle få somna in innan han blev så dålig att han inte skulle klara av att leva ett värdefullt liv. 

Arvid somnade in och den sista utandningen han hade. Var en lättnad. 

Han var äntligen fri. Han fick äntligen springa på de gröna ängarna med ett friskt hjärta och en frisk kropp. 

Hoppa runt bland det höga gräset tillsammans med våran Rockie. Dom fick äntligen återförenas. ❤ 

Jag vet att Arvid har de bättre nu. Även om de är vissa dagar som är tyngre än dom andra. Å de är så tomt när man är hos mamma, sitter i hennes bil. Den stora "trygve" har lämnat oss å det inte många dagar utan att jag tänker på honom. 

Jag hade bara önskat att han skulle fått träffa Alexander. Men jag tror Arvid är här många gånger å vakar över honom som han gjorde med alla barn när han var i livet. 

Älskade Arvid du är så saknad. Å du har en stor plats i mitt hjärta där jag alltid kommer att spara dig. Ingen kan ta din plats.

❤060106 - 130426❤

Å som vanligt. 

Ha de göttans!

Varje kväll så svullnar mina fötter upp, händerna ska vi inte prata om hur jobbigt klumpiga, svullna å ömma dom blir. 

Huvudvärk varje dag. Oftast framåt eftermiddagen/kvällen. 

Hur kommer det här sig? Jag känner mig trött och orkeslös även om jag fått en bra natt med mycket sömn. 

Men hur kommer det sig att jag börjar känna så här igen? Tecken på att de är något annat som ligger å spökar i kroppen? För havandeskapsförgiftning är uteslutet. För gravid det är jag inte. 

Någon som har idéer? Kan någon tänka sig veta vad detta kan bero på? 

Ha det göttans!