Sommaren 2014

En sommar full av händelser. Både bra och dåliga. 
Har fått väldigt bra och nära kontakt med mina kära grannar som betyder väldigt mycket för mig. 
I början av sommaren så hade jag två bästa vänner som jag delade hela mitt liv med som jag litade på till 110% 
I dags läget som så litar jag inte på någon. 
Känner för att bara stänga in mig och inte ha kvar några in min närhet. 
Helt enkelt sluta umgås med dom som sårat mig och som tilltron ändå inte finns till. 

Känner mig just nu jävligt liten å ensam. Men de kanske är så mitt liv ska fortsätta? 


Ha de göttans!

R.I.P Arvid

Detta är en känsligt inlägg så jag varnar därför innan ni läser. Det är en berättelse  om Arvids sista tid via min ögon. 
Mammas ögon såg det på ett närmre håll och kanske därför ser det på ett annat sätt. 



Om ni inte vill veta så avsluta läsandet här.!! 


Jag upptäckte att den 23/1 -13 gjorde jag ett inlägg om Arvid. Om att vi inte var klara med vår resa. 
Jag insåg att jag glömt att tillägga att Arvid allas stora nallebjörn fick somna in den 26/4 -13 
Jag fick 3 till månader tillsammans med honom å även om det inte var tillräckligt så var det de bästa för honom. 
Han fick iaf uppfylla sin 7årsdag (6/1). 

Förra hösten fick vi reda på att han hade hjärtproblem. 
Men det gick att behandla. Å vi ville göra det så länge det inte skadade honom. Vilket de inte gjorde. 
Han mådde toppen. Han var pigg, glad och lycklig under den tiden. Han var på extra koll i januari/februari men allt såg bra ut Tills en dag i april i år. Han backade alltid upp å satte sig i knät de var hans sätt att mysa. Men jag märkte en dag att han satt konstigt i knät. Han lixom särade väldig mkt på benen. Jag kände då efter och tyckte jag kände en knöl. Efter bara någon dag fick mamma också möjligheten att känna. 

Detta var nog onsdagen om jag inte minns helt fel. Kanske till och med torsdagen. 
Mamma valde då att ta honom till sven som jobbar på djurdoktorn. Han har följt Arvid genom alla år. 
Han började undersökningen och både jag å mamma satt där å bara visste. Vi visste att Arvid inte skulle få ett bra besked. 
Det var som både mamma och jag trodde. Han hade testikelcanser. De var inget som kändes bra någonstans i buken och könet på honom. Å de han sa var att de var tur vi kom nu för Arvids skull. 
Mamma frågade direkt om han hade misstänkt något när dom var där för bara någon månad sen. 
Men han sa nej, han kände absolut ingenting då därför visste han att denna sort var elak, och kommer så småningom slå ut hans lungor och troligtvis har metastaserna redan spridit sig vidare i kroppen.

Sven frågade oss om vi var redo för det nu lr om vi ville ta det senare. 
Jag bröt ihop å sa nej inte idag. Vi ville att vi alla skulle få chansen att säga hej då ordentligt till honom. 
Vi fick en extra insatt tid på fredagen den 26/4  för vi ville att de skulle vara Sven som gav honom dosen. 
Hade vi inte tagit den fredagen så hade vi fått vänta i 2 nästan 3 veckor. Å så länge ville vi inte ifall de skulle sprida sig  å bli plågsamt för honom. 

Vi gjorde oss klara och redo på fredagsmorgonen och åkte till djurdoktorn. 
Tårarna rann hela vägen dit. Å där inne också. Vi var med Arvid in i det sista andetaget. Vi låg där på golvet tillsammans med honom och kände hur tung å kall han blev. 
Men han gav inte upp i sista tagen. Först fick han lugnande. Å så skulle han ligga ner. Men alla som känner Arvid och har någongång varit med hos vet så vet ni att Arvid inte gav sig. Vad skulle hända om han la sig ner å kopplade av. ;) 
Men tillsist så låg han där, jag hade honom liggandes emot mig, å mitt bland våra tårar så säger jag. Tänk om vi skulle göra en matta av Arvid, förstår du hur stor den skulle bli. Å vi sitter å skrattar samtidigt som tårarna rinner o h efter en stund så kommer Sven in och frågar om vi är redo. 
Kan man någonsin bli redo?
Vi visste att detta var det bästa för Arvid. Å det hade bara varit själviskt att ha honom kvar. Eftersom en op var utesluten pga hjärtat. Å cansern hade aldrig gått att stoppa helt i vilket fall. 
Så vi ville att Arvid skulle få somna in innan han blev så dålig att han inte skulle klara av att leva ett värdefullt liv. 
Arvid somnade in och den sista utandningen han hade. Var en lättnad. 
Han var äntligen fri. Han fick äntligen springa på de gröna ängarna med ett friskt hjärta och en frisk kropp. 
Hoppa runt bland det höga gräset tillsammans med våran Rockie. Dom fick äntligen återförenas. ❤ 
Jag vet att Arvid har de bättre nu. Även om de är vissa dagar som är tyngre än dom andra. Å de är så tomt när man är hos mamma, sitter i hennes bil. Den stora "trygve" har lämnat oss å det inte många dagar utan att jag tänker på honom. 
Jag hade bara önskat att han skulle fått träffa Alexander. Men jag tror Arvid är här många gånger å vakar över honom som han gjorde med alla barn när han var i livet. 

Älskade Arvid du är så saknad. Å du har en stor plats i mitt hjärta där jag alltid kommer att spara dig. Ingen kan ta din plats.

❤060106 - 130426❤

Å som vanligt. 
Ha de göttans!

Graviditet nr2

Den 18 oktober fick vi veta att Daniel skulle få ett syskon. Redan veckan efter fick vi komma in på ett ult för attse hur långt gången jag var. De var ca vecka 3-4 någonstans.
Vi gjorde sen det vanliga ult runt vecka 11 å allt såg jätte bra. Jag gick in i en deprition där min barnmorska skulle skicka remis till paykolog då jag inte mådde bra alls helt enkelt. Men eftersom det tog sådan tid så pratade jag mkt med min jobbcoatch istället och mådde mkt bättre på bara några veckor.
Så någon psykolog valde jag att inte träffa då jag kände att jag redan hade någon att prata av mig till och som fick mig att må bra.
Vid samma veva som jag började må bra så var det vecka 19 och dags för ult igen.
Då hittade dom ett myom en liten tumör på insidan vid livmodertappen.
Världen rasade samman ett kort ögonblick. Det är som tur är en godartad tumör men dom säger att jag ska komma in i vecka 34 igen för att se vart den sitter och om den har vuxit.
Även att jag ska vara medveten om att om den sitter kvar på samma ställe och inte växer med livmodern så kan den störa för en vaginal förlossning så då kan dom efter vecka 34 planera in ett kejsarsnitt.

Okej de blev hem å tänka en hel del. Läste massor om myom å hittade att de inte är något farligt (tacka gudarna för det)
Men fortfarande gå 15 hela veckor å vänta för att se om jag ska få föda vaginalt eller ett planerat kejsarsnitt.

Tiden gick å tankarna for runt å runt å runt. Å vecka 34 kom å det var dags för mitt första läkar ult. Bebisen mådde jätte bra och allting såg fint ut. Myomet hade flyttat sig men läkaren kunde inte hitta vart så troligtvis bakom moderkakan vilket är toppen om den ligger där. Så en vaginal förlossning är det som står på schemat.

Tiden rulla på sakta men säkert vecka 36 var de dags att gå till bm igen. Då hade jag varit hos henne 2 veckor tidigare först ställer jag mig på vågen å har gått upp 4kg i bara vätska på 2 veckor.
Blodtrycket hade ökat en aning men allt annat såg bra ut.
Två veckor till gick var nu inne i vecka 38+0 å har gått upp ytterligare 2 kg i vätska.
Blodtrycket har blivit högre och den här gången såg bm liten ökning av äggvita (protein) i urinet.
Så hon satte in en extra tid för att se så de inte blir värre.

Smärtan i kroppen blev värre å värre, huvudvärken kom å jag såg illa å kände mig allmänt dålig. Legat ner å vilat så mkt som det går då det var de jag blivit tillsagd.
Å dagen är nu här. Jag hade bm kl 11 för en snabbkontroll.
Blodtrycket hade ökat så nu låg de på 130/100, äggvitan i urinet hade ökat från 0+ till 2+ vid 3+ så blir man automatiskt inlagt.
Så hon ringde en läkare å läkaren sa att jag skulle åka upp till förlossningen för en utbedömning om vad dom tror och tycker de kan vara.
Sagt och gjort kl 13:00 infan vi oss på förlossning. Å prover började tas.
Vid ca: 15:30 kommer läkaren in med svar från blodprovet. De visade sig att jag har åkt på havandeskapsförgiftning.

Hon gjorde även en hinnsvepning (aj som fan) på mig så får vi se om en förlossning kommer igång. Kan ta upp till 48 timmar innan man märker om den är effektiv.
Om inte så har jag en ny tid lördag kl 10:00 där vi ska göra nya prover å se om vi ska göra en mer effektfull igångsättning. Men under tiden är jag säng liggandes. Så vi får väll se hur uttråkad å hur dåligt jag kommer må. Känner just nu att nervositeten är så jobbig å allt runt omkring.

En sak kan säga jag önskar inte ens min värsta fiende att få havandeskapsförgiftning.

Nu blir de sängen för mig får väll se när man tittar upp igen. Hoppas bara att allt kommer igång å att vi snart mår bättre.


Ha de göttans.


Arvid <3

Att ett djur kan betyda så mycket. Dom kan verkligen betyda allt. <3
Arvid är en härlig kille som funnits vid min sida dag som natt de senaste 7 åren. Hur ska jag klara ett liv utan honom?
Å nu vet man ju att de börjar lida mot sitt slut.
Han är en stor hund,över 12 cm för hög för sin ras. Vilket gör att Max åldern minskas.

Å jag vill inte uppleva den dagen. Inte än. Han måste stanna längre hos mig.

All kärlek till dig Arvid. Lämna mig inte än. Utan kämpa ett tag till du är ju min bästa vän.

Så Arvid lova mig.
Du får inte lämna mig, vi är inte klara med våran färd än.


Ens värsta mardröm!

Fy jag läste något så hemskt igår att jag inte kan släppa det ur tanken.
Det sista man vill är att mista ens barn. Och framförallt inte se den lida.

Detta är en väldigt rörande historia så dom som inte är beredda att fälla en tår ni bör inte läsa detta.

För mig så bara rann tårarna som bara den.
Detta skulle jag inte ens önska till min värsta fiende.
Fy fan för cancern den borde inte finnas.!!

Klicka in på denna länk så kommer ni direkt till Sebbes sista tid.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do?ref=fb


Berörande känslor.

Ha de göttans!!


<3

Det spelar ingen roll hur snabbt man springer. Smärtan springer alltid snabbare. <3<3<3 <3<3<3

6 månader sen..

Jag började att skriva detta inlägg igår, när det var 6 månader sen..
Men dattan hängde sen, så det gick inte att publicera så därför gör vi det idag..


6 månader sen, 6 HELA månader sen..
Jag kan inte förstå det, jag vill inte förstå det, att det var 6 månader sen du lämnade oss..
Det har tagit väldigt hårt mig, varje gång jag pratar om dig, så känns det som att jag bara vill sätta mig ner och gråta, gråta utan att sluta..
Men man måste vara stark också, kunna prata utan att det finns tårar inblandade..
Man måste kunna prata och minnas utan tårarar eller??
Jag vet att det även är fel att hålla mina tårar inne, men jag vill bara inte belasta massor andra med mina bekymmer..


Känns som att det var för nån vecka sen jag, Klint och Rockie var ute hos dig i huset..
Du började leka med Tindras gräsklippare, och Rockie ville också vara med, så där stog ni och lekte, tills du upptäkte att Rockie blödde från munnen, då upphörde leken..
Vi gick fram och titta Rockie bryde sig inte han ville ju bara leka.. :)
Det var då Rockie tappade sin första tand..
Du och jag satt där och tittade för att se om vi hittade den, men de gjorde vi inte, men vad gör det han första tand tappade han tillsammans med min favorit person, å den ligger på din trädgård..


Det är mer än 2 år sen vi var på Öland, helt sjukt, 2 år sen..
Å vi som skulle åkt i sommras, vi hade ju redan börjat att prata om det, å helt plötsligt blev det ändrade planer..


Nu blir de så här slut på ord, tårarna rinner, finns så mkt i mitt huvud som jag vill dela med mig, men inget kommer ner som det ska..
Om när jag var liten, begravningen, dina barn..
Å nej jag tänker inte klanka ner på dig att, du skulle tänkt på dina barn osv..
Jag tror du gjorde det, därför du gjorde det du gjorde, för du kunnde inte ge så mkt till ALLA barn som du igentligen ville..


Nu blir det slut bloggat om detta för denna dag..
För jobbigt helt enkelt..
Tänker på dig varje dag, vill veta allt som händer runt din familj osv..


R.I.P Johan, kommer alltid att älska dig och sakna dig..
Du finns alltid i mina tankar..






Ha det göttans..


Faan va jobbigt de är..


Nu har de varit jobbigt en bra tid, saknar dig så mkt..
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig, de är flera gånger jag har tänkt mig att höra av mig, men jag vågar inte..
De är så jobbigt..
De känns som att en del av mig fattas när du inte finns hos mig..
Att skriva saker kan missuppfattas så himla mkt, de tolkas på så olika sätt eftersom att man inte hör tonfallet..
Vill inte att de ska vara så här..


Jag saknar dig, du betyde så mkt att du inte kan förstå...







Ha de göttans


Samma tankar..

Många tankar börjar komma tillbaka nu..
Många tankar om Johan..
3 ½ månad har gått..
Nu när de är sommar så tänker man massor på honom..
Man tror att man ska få ett samtal från honom..
Men så kommer man på att de går ju inte..
Jag vill att han ska komma tillbaka, vara här med oss..
Men de skulle bli för jobbigt.. 
Jag vill bara krama om honom och känna hans närhet en sista gång..
Älskade kusin, varför blev det så här??


Detta var de sista han skrev ut på FB..

Johan Pettersson
Johan Pettersson: gå med i gruppen...han nedverderades och våldtogs och lurades på liv...stöd denna stackars man genom era tankar så han kan må bra...........
den 29 mars kl. 21:33




Jag saknar dig så mkt att de gör ont i kroppen..
Älskar dig Johan kommer aldrig att glöma dig..

<3<3<3





Ha de göttans..


Hatar stora dumma fåglar..

Idag på morgonen (06:45 typ) fick jag se något som jag aldrig ville se..
Jag gillar de flesta djur.. (inte myror, små kryp mm..)


Ligger i sängen å tittar på en Ghost whisperer..
Hör hur fåglarna låter som Faaan där ute hör hur typ en fågel lider..
Springer ut i köket för att titta ut då ser jag en stor Kråk jävel som pickar ihjäl en humm Duvungfågel eller nått..
Å hör hur den lilla bara piper å "skriker" å hur den försöker att ta sig loss..
De ända jag vill göra är att springa ut till den och hjälpa den..
När jag kommer utanför dörren så är det redan försent..
Då sitter skatjävlarna och äter på den lilla fågeln..
Fy faan asså de var hemskt att höra..
Fy faaan..
Blev så jävla arg hatar att de stor fåglarna kan få göra vad som helst..
Fy faan alltså..
De var de versta jag hört på länge..
Alla dessa fåglarna som var runt om kring hur dom bara "skrek" å skuttade runt..
Å så direkt fram till den så fort den inte kunde röra sig mer..
Men så tänker jag själv vad skulle jag göra om jag "räddar" fågeln??
Den skulle ju ändå vara skadad..
Räcker de inte med att jag körde upp en måsunge till Valla en gång??
Viserligen kunde dom inte rädda den men de var ju värt ett försök..

När jag såg detta kom jag även att tänka på den lilla Kaninungen som jag å Mia räddade från att bli uppäten av fåglarna..
Men tyvärr så fick dom avliva den på Valla..
Men det var också värt ett försök den var så fruktansvärt söt..
Å vi bar den hem i Mias tröja..
Hem till mig så att mamma å Nicke fick åka upp  med den..
Är jag inte en liten djurvän iaf??

Här är bild på den lilla harungen..
Vi döpte den också till humm vad var de nu igen??
Något med Leif om jag inte missminner mig.. Ett tjej å killnamn i ett iaf..
Mia kommer nog ihåg.. :D





RIP lille fågeln.. :)
Å hoppas den stora kråkan har dåligt samvete å går till fågelpolisen å erkänner sitt mord.. :) haha




Ha de göttans..

Tankarna snurrar på..

Finns så mycket tankar inom mig..
I natt vaknade jag och du var där hos mig..
Jag grätt, jag vaknade av att jag grätt..
Jag kunde inte sluta gråta för tankarna bara snurra runt..
Alla tankar var om dig..
Jag fattar inte jag vill inte förstå..
Jag vill inte tro att du faktiskt har lämnat mig..
Varför??
Finns så mycket frågor inom mig som jag inte kan få de svar jag vill på..
På nått sätt så kan jag få svar på dom men kommer det att hjälpa mig??
Eller kommer jag fortfarande tänka att du kommer tillbaka till oss??
Jag vill inte tro på det..
Det har gått 2 ½ månad sen du lämnade oss, men det känns som att det var igår vi satt och tog en öl på din baksida..
Jag har till och med pratat om dig som att du finns kvar här hos oss..
Men när jag pratar om dig då så slår tanken till "Johan är död", "han finns inte hos oss längre"..
VA??
Just faan han är ju borta..
Jag vill inte att du ska vara borta, jag vill ha dig här..
Saknade är så stor och jag älskar dig så högt..
När jag var liten och du var mycket hemma hos oss så tyckte jag att det var jätte bara att jag hade två¨pappor.
Två pappor som spelade fotboll tillsammans, drack öl ihop och kunde bussa med mig..
Varför lämnade du oss så tidigt för??
Fanns det ingen som kunde hjälpa dig??
Varför tog du inte den hjälpen du fick??


Allt för mkt snurrar runt i mitt huvud..
Jag älskar dig Johan och jag saknar dig massor..
Önskar bara att du kan komma tillbaka och vara här tillsammans med oss..


Saknaden gör ont..

Nu rinner tårarna för mkt för att kunna skriva mer..
<3<3<3






Ha de göttans..

RSS 2.0